Det är svårt att fatta, att vi lever i samma värld, politikerna, de regerande och jag och de mina. Det är så oändligt lite som vi ser och upplever från samma vinkel eller på samma sätt.

Då muren föll i Berlin 1989 var jag bara 39 år – i min bästa ålder och med framtiden för mig.

Vad hände egentligen då 1989? Vi jublade och sjöng och dansade med armarna över huvudet och trodde i vår enfald, att nu började tusenåriga riket med fred och floder av mjölk och honung.

Tyvärr blev det inte så. Medan vi enfaldiga aldrig fick ner armarna blev vi förbisprungna av de som var smartare, som kanske hade sett Sovjetunionens fall och den formen av kommunism vittra sönder. Men det var ju bara för att bana vägen för en ny socialism som är mycket bättre än den just gravlagda.

Förtrycket av meningar och åsikter lättade inte. Det blev förstärkt. Nu var det inte längre svältens slav-här som var objektet för vänsterns eviga ”teoriserande”, nu var det svarta och de förföljda från allvärldens länder – i synnerhet muslimska länder – som blev omkramade och daltade med medan den vite mannen fick bära skulden för allt det onda som hänt på jorden under människans korta härskartid.

Idag har det gått 27 år sedan Berlinmuren föll. Kanske har vi blivit rikare, fetare, fått större och bättre bilar. Men vart tog friheten vägen? Friheten att ha en åsikt, rätten att stå för den och respekten för vår rätt att tro och tänka annorlunda än ”de andra”?

I mitt arbete med att hjälpa offren för Islamic State, de förföljda kristna i Egypten, Pakistan och andra platser i världen har jag sett så mycket som bekräftar det gamla talesättet om, att ett folk går mot utrotning, när det inte längre har något att tro på. När folket låter sig styras med hjälp av förordningar baserade på teori och lögn, och när oskyldiga förföljs bara för att de inte tror rätt.

Jag lägger inga religionskänslor i detta. Det handlar djupast sett om makt och inget annat. Makt över andra genom andra. Vänsterfolket är experter på detta spel. Genom att avhumanisera sina motståndare och få dessa att framstå som onda, blir de själv goda – och dem som de föregiver att hjälpa, blir offer – oavsett vilka dessa är.

I en nation som Sverige, där nära halva statsbudgeten handlar om att underhålla okända främmande människor i Sverige, majoriteten unga män i krigförande ålder och med en invasiv kultur (den islamiska) i bagaget, är det inte svårt att förstå, att reträtten både blir kort, explosiv och totalt förödande.  

Det är vår plikt att protestera mot en regering och ett styrande etablissemang som medvetet eller omedvetet bryter ner och slarvar bort nationens värden och samtidigt ackumulerar ett problemberg för kommande generationer, som på grund av den nuvarande politiska generationens fördärv aldrig kommer få möjligheten att välja sin egen väg!

Det är när jag ser in i framtidens spegel, eller när jag träffar offren från Islamic State, Al Chebab, Al Nusra och så vidare, som jag verkligen känner, att även jag behövs på barrikaderna för att tala de förtrycktes sak, för att ge de tysta en röst, för att genom min protest, min kamp, ge Europas kommande generationer möjligheten att välja en framtid som innehåller frihet och hopp!   

Vi har en mycket hög och mycket tjock mur att bryta ner! Men som vi såg 1989 – inget står för evigt emot folkets vilja.