Hans Erling Jensen, 2017/06/10

Ramadan terrorn 2017 är på gång. Manchester, Kabul, London, Bagdad och så vidare. Islamic State skickar hotande upprop till västerlänningar och kallar oss korsriddare och lovar oss att det bara blir värre för oss, samtidigt som de varnar muslimer för att vistas på folkrika platser i storstäder i väst. Själva har de spridit sina metastaser i form av unga hatande män och islamisk hjärntvätt ut över den så kallade upplysta, men extremt naivt västvärlden.

Sudden Jihad Syndrome

Nu rör sig  jihadisterna bland oss, jobbar på kontoret bredvid, bor i huset på andra sidan, har gått i skolan med våra söner och döttrar och radikaliserats långt under vår egen radar. I den nya inhemska terroristens muslimska universum är det inte långt från tanke till handling. Himmelen väntar på den som dör för Allah i kampen mot Allahs och profetens fiender!

Londons polischef, Cressida Dick säger att idag har man att göra med människor, som inte kan profileras direkt.  Det omedelbara hotet utgörs av människor med fokus på lokalområdet, där de själva har vuxit upp. Även om det finns trådar till utlandet så är dessa mer att betrakta som inspirationskällor. De nya lågteknologiska metoderna visar bara allt för tydligt, att Islamic States uppmaning till muslimer om att slå till där de befinner sig med de medel som finns tillgängliga har fått fotfäste. Enligt BBC gjordes 255 terrorrelaterade gripanden i landet förra året, varav 37 ledde till åtal.

”Vi har vetat att det skulle komma ett tillfälle då en attack skulle lyckas eftersom vi har hanterat så stora volymer”, säger polischefen.

(Läs gärna min krönika ”Den farliga lögnen” från januari 2015. Den handlar om fenomenet ”Sudden Jihad Syndrome” – när en på ytan välintegrerad muslim plötsligt omvandlas till en fundamentalistisk troende jihadist och angriper samhället han vuxit upp i.)

Targhib wal tarhib

De många uppgivna reaktionerna visar att terrorn snabbt kan nå sitt mål, vilket är att transformera västliga samfund med hög grad av sammanhållningskraft till lätt-exploaterade, eftergivande och motståndslösa kolonier. Islamiska lärde kallar doktrinen (metoden) ”Targhib wal tarhib”! [Locka och terrorisera].

När till exempel Sydsvenskan-journalisten Olle Lönnaeus nyligen sammanfattade terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm med de eftergivande orden. ”Vi måste lära att leva med terrorn, som en del av vardagen…”, då ger han i själva verket efter för terrorn och viker ner sin egen rätt att ta kampen mot det eller de som orsakar den. Islamisk jihad har alltid kalkylerat med att människor i ockuperade områden så småningom ger upp och accepterar terrorism som en del av livet på linje med naturkatastrofer, som jordbävningar och översvämningar.

Utifrån dessa existerande förutsättningar kan varje människa ta ställning till vad hon menar om framtiden. Det är dock fortfarande politiska beslut som avgör vilken väg samhället rör sig och därmed även vilken väg den enskilde tvingas vandra. Personligen tror inte jag att politikerna i Västeuropa förstår den situation, som de, genom de senaste årens laissez faire har berett vägen för.

Olika underrättelsetjänster estimerar idag (juni 2017) att det finns mellan 55.000 och 75.000 potentiella jihadister i Europa. Den italienske författaren Guilio Meotti har med rätta ställt frågan: ”Vad vill 30.000 belgiska soldater i aktiv tjänst ställa upp emot de 19.000 terrorister som enligt Belgiens anti-terror watch list finns i landet?” Bara i Molenbeek, en förort till Bryssel, finns mer än 6.000! Jag antar, med en dåres envishet, att de alla är tungt beväpnade med vapen från Balkan. År utan gränskontroller inom EU har ju skapat ett eldorado för vapenhandlare, smugglare och andra yrkeskriminella, som inte spiller tiden med att räkna på framtida konsekvenser av sina handlingar.

Genom locka-, hota- och terroriserametoden, som jag nämnde ovan, har islamisterna nått mycket långt på ganska få år. ”Targhib wal tarhib” är utförligt beskrivet i såväl den klassiska ”Reliance of the traveller” – skriven på 1400 talet av Ahmad ibn Naqib al-Misri och betraktas som ”receptet” på hur islam skall spridas ut i världen – och den långt senare ”The Quranic Concept of War”, skriven av brigadgeneral S. K. Malik publicerad 1979. I stort sett handlar strategin om att ta ”musten ur” motståndaren inifrån – eller med andra ord, få ”motståndaren att förlora sin tro” [religiösa tro, tron på sin politiska ideologi, tron på samhället, sina drömmar, etc.]

Malik jämför och applicerar de tidigaste muslimska krigssuccéerna i vår tid och argumenterar för att muslimer genom bland annat ”Targhib wal tarhib” kan försvaga tron och därmed försvarsviljan hos de otrogna och sedan enkelt ta över samhällsfunktionerna en efter en. För oss, som upplever islamiseringen från andra sidan av bordet, kan det vara svårt att se förändringen, då processen som oftast går långsamt och många element är diminutiva, gränsande till det osynliga.

Dialogen som aldrig når fram

I Västeuropa är vi uppfostrade till att gå i dialog med våra medmänniskor om vi önskar förändringar eller motsätter oss förslag till ändringar som påverkar oss. I islamisk kultur går man två steg fram och ett tillbaka för att ge sken av välvillighet. Välvilligheten följs ofta upp med våldsamma handlingar eller hot på ett helt annat område, så det är vanskligt för den oinvigda att se förbindelsen. Men den finns.

Om våra ledare fortsätter vägra att inse allvaret i detta inifrån kommande maktövertagande, så blir nästa anhalt en nation där islam kontrollerar egna territorier. Härifrån attackerar de kontinuerligt de omkringliggande områdena och skapar terror och fruktan. Målet är, att i sinom tid få alla människor i området att byta ut individens frihet mot underkastelse. Med andra ord, vi skall vänja oss vid terrorn och förtrycket och ge avkall på vår personliga integritet i utbyte mot ”fred”.

Just detta har redan hänt för Olle Lönneaus och hans gelikar, i det de öppet erkänner, ”att vi måste lära att leva med detta” (terrorn). Fler politiker, journalister och övriga elitister i västvärlden, är inne på samma tanke och talar med en röst när de lägger ut om ”en ny och mindre trygg framtid, där vi måste vara mer på vår vakt och där vi inte kan räkna med att alla attacker upptäcks, innan de utförs”.

Den islamiska al Hijra [migrationen] börjar med en viskning, men slutar allt som oftast i ett skrikande krav om ”tawhid”: ”Det finns bara en gud, Allah, och Muhammed är hans profet” och som när muslimerna är många nog inom ett visst område krävs att gälla även för ”kaffirer”, icke-muslimer!

Nästa gång du går på McDonalds eller shoppar i Köpcentret och ser en islamisk familj, som plötsligt bryter mönstret med att tala lågmält, som du är van vid, och i stället ropar och gestikulerar med varandra medan de ser sig runt för att få uppmärksamhet, då ser du tecken på att även din värld håller på att krossas.

Jihad – en förpliktelse

Med ord som liknar en kristen trosbekännelse, pratar den troende muslimen sig in sitt nya samhälle av icke-muslimer för att uppnå den goodwill som är nödvändig för vidare expansion. En troende muslims enda väg till himlen är genom jihad. Jihad förklaras av muslimska lärde som en inre kamp för det goda och mot det onda. Här slutar emellertid likheten med den kristna bekännelsen där man bekräftar att man frånsäger sig djävulen och alla hans väsen. I islam är den troende förpliktigad att fysiskt kämpa för att ”försvara islam och profeten” samt oskadliggöra ”den som obstruerar människors väg till Allah och att avlägsna de hinder som de otrogna har satt upp för den troende [sökande]”.

Med andra ord: Kritiserar du islam, Koranen, Muhammed eller Allah är du i realiteten dödsdömd under islam, då sharia [islamiska lagen] föreskriver strängaste straff för blasfemi och hädelse. Den muslimska världens reaktion på Muhammedteckningarna är kanske den tydligaste illustrationen av ovanstående som någonsin varit.

Den danska Muhammedtecknaren Franz Füchsel sa i ett intervju 2007:
”Dem där kommer vi aldrig överens med!”  

Jag måste väl vara ärlig och medge, att jag är enig med framlidne Füchsel.